“Jag säger det bara när det verkligen behövs” : En intervjustudie om att hantera sin ADHD-diagnos i sociala sammanhang

Syftet med denna studie är att belysa hur individer med ADHD-diagnos hanterar sin diagnos i olika sociala sammanhang och därmed utöka den redan begränsade forskningen på hur individer med ADHD-diagnos själv upplever sin diagnos i en social kontext. Närmare bestämt ämnar studien att undersöka om individer med diagnosen upplever att de döljer sin diagnos. Vid påträffande döljande undersöktes också hur och varför detta döljande förekom. Tidigare forskning visar även att det finns grund till stigmatisering och diskriminering vid ett innehavande av en ADHD-diagnos. Genom semistrukturerade intervjuer, intervjuades 10 individer mellan 18-35 år som blivit diagnostiserade med ADHD. Resultatet analyserades med hjälp av Erving Goffmans teori om stigmatisering och att passera, Sara Ahmeds begrepp linjer, tillrättavisningsmekanismer och ‘habit-spaces’, samt Michael Olivers sociala modell för funktionshinder. Teorin, begreppen och modellen hjälper oss se hur ett stigma ser ut, hur ett stigma kan hanteras, hur samhälleliga responsen till ett stigma kan se ut och hur samhället konstruerar vad som anses vara ett funktionshinder eller inte. Vårt resultat av studien visade att det fanns tendenser hos individerna med ADHD-diagnos att dölja sin diagnos i vissa sociala sammanhang, vilka tidigare hade delades upp i skola, arbete, fritid och relationer, det sistnämnda med avseende på vänskap, kärlek och familj. Det mest förekommande var att dölja sin diagnos i arbetssammanhang, exempelvis för chefer, kollegor och nya kunder. Därefter fanns också tendenser att dölja sin diagnos i skolan, främst hos de informanter som studerade på högskola. Inom relationer förekom ett döljande vid nya vänskapsrelationer, dock inte under övriga kategorier. Inte heller under fritid återfanns ett döljande.